Välkommen hit!
Här skriver jag om mitt liv med PCOS. I det här inlägget tänkte jag berätta min historia.
Jag har inte vetat om att jag har PCOS särskilt länge. Jag fick diagnosen sommaren 2012, men har med facit i hand haft problem sedan puberteten.
Hur fick jag då reda på att jag har PCOS? Jo, det hela började med att jag och min man skulle försöka få mig gravid. Efter att ha längtat efter barn i mååånga år slutade jag äntligen med p-pillren i början av januari 2012. Förväntansfull såklart, men jag visste - bara kände det på mig - att jag skulle ha svårt att bli gravid.
Jag har aldrig haft en regelbunden menscykel. Den första mensen kom ganska sent, några veckor innan jag fyllde femton, det var på sommaren och jag fick bara någon enstaka blödning till det året. Inte nog med att den var oregelbunden, den var gles också. Som tätast kom den när jag var runt nitton år, då kom den med ca 35 dagars mellanrum. När den väl kom blödde jag kraftigt i åtta dagar. Och det var väl därför jag inte brydde mig om att mensen var gles och oregelbunden; den var så besvärlig att det var skönt att slippa den, tyckte jag. Och jag hade ju inga som helst tankar på att bli gravid då, så det var strunt samma.
Jag har alltid varit normalviktig, men led av vissa kroppskomplex i tonåren (vilka tjejer gör inte det, tyvärr). Jag åt bra och tränade mycket (hade egen häst med allt som hör det till), men var ändå kraftig, tyckte jag. Hade gärna gått ner några kilo, men vikten pendlade alltid snarare uppåt än neråt.
När jag var 21 år flyttade jag för att plugga. Mensen försvann. Jag tänkte att det berodde på miljöombyte, och stress kanske, eftersom jag gick igenom tunga grejer med familjen. Året därpå flyttade jag igen för att plugga, träffade en ny kille och började med p-piller. Då fick jag en blödning varje månad helt enligt pillerkartan, så allt var frid och fröjd på den fronten. Efter att utbildningen var klar flyttade jag tillfälligt tillbaka till min hemort, och killen, som jag då inte hade något seriöst ihop med, hade flyttat tillbaka till sin hemort. Jag slutade därför med p-piller, eftersom jag kände för att vara lite lös och ledig ifrån förhållanden, och inte ville äta tabletter i onödan. Detta var i juli. Senare under sommaren flyttade jag till Göteborg för att plugga (ja, jag vet jag är en akademikernörd), månaderna gick och mensen dök inte upp. Jag tänkte återigen att det berodde på stress och miljöombyte. Och det bekom mig inget att jag inte blödde en massa en gång i månaden, jag slapp det gärna.
Jag började åter träffa samma kille då och då, han bodde strax utanför Göteborg. Och i februari året efter blev jag oväntat, oplanerat gravid. Det borde knappast ha gått, men det gick. Perfekt tajming och avsaknad skydd räckte uppenbarligen. Men det var inte meningen att jag skulle bli mamma då, det slutade inte lyckligt och graviditeten tog slut i vecka 11. Och tur var väl det, tyckte jag både då och nu; killen och jag slutade träffas efter det, och bara någon vecka senare träffade jag Han som skulle bli min äkta make. Jag började med p-piller och åt dem oavbrutet i fyra år, tills januari 2012.
Förväntansfull som sagt. Mer än redo att bli gravid, fanns inget jag önskade mig hellre. Men även som sagt inställd på att det skulle bli svårt. Januari blev april. Tre månader hade gått, och inget hade hänt med kroppen. Annat än att jag blivit svullen och gått upp ett par kilo, som inget rådde på. Och finnar hade jag fått en hel del. Inte så att det var besvärande, men ändå en skillnad från när jag åt p-piller. Och visst värkte det lite nedtill i magen? På sidorna liksom? Jag ringde till Barnmorskemottagningen och sa som det var, att jag slutat med p-pillrena och ännu inte fått någon mens. Jag fick exakt det svar som jag väntade mig. "Det var vanligt att det tar uppåt sex månader för mensen att komma tillbaka, så det är bara att du väntar ett tag till."
Suck.
Jag visste ju att det inte fanns någon mens att vänta på! Men månaderna gick. April blev juni och jag skrev en egenremiss till Kvinnokliniken (KK) där jag beskrev min bakgrund så som jag gjort här (men såklart inte lika utförligt). Jag fick en tid och kom dit på undersökning. Varken rädd eller orolig, jag ville bara få min dom på vad som var galet. Jag kom in till läkaren, fick sitta ner och berätta om mina besvär. Sedan fick jag hoppa upp i gynstolen för ett VUL (vaginalt ultraljud). Läkaren hann knappt få in skärpa på bilden innan hon konstaterade: "Ja, och här kan vi tydligt se att du har PCO-äggstockar. Du ser hur det är fullt med äggblåsor här, som ett pärlband runt om. Och det är sannolikt därför du inte fått någon mens."
Som av en händelse hade jag nyligen läst lite om just PCO och PCOS. Och kände faktiskt igen mig i en del av beskrivningen. Så när jag fick se de där pärlbandsäggstockarna på skärmen var jag inte förvånad. Tvärtom var jag lättad över att ha fått ett svar på varför kroppen betedde sig som den gjorde. Och att det var därför det värkte därnere i magen, av trängseln vid alla äggblåsor. Nu kommer jag få hjälp, tänkte jag. Jag hade läst att man kunde få igång ägglossning med tabletter, kanske var det sådana jag skulle få nu?
Jag fick klä på mig igen och sätta mig ner vid läkarens bord. Hon började berätta om vad PCO/PCOS är, att det är en överlevnadsmekanism genom evolutionen; att kvinnor med PCO är starkare och tåligare än andra kvinnor. Det är därför som PCO/PCOS är vanligt bland elitidrottande kvinnor exempelvis. Man har lätt för att bli stark och explosiv. Och att äggen brukar ha bättre kvalitet, för de ligger kvar och mognar till sig ordentligt. Sedan började hon prata om behandling. Nu kommer det! tänkte jag. Hon nämnde en medicin som heter Pergotime, som är till för att stimulera ägglossning. "Kvinnor med PCO brukar svara väldigt bra på sådan behandling" sa hon. "Men..."
Men? Vadå men?!
"Jag vill ge din kropp en chans att vakna till själv först. Har din mens fortfarande inte kommit om ett halvår, i januari, då hör du av dig till mig. Då har ni försökt ett år och då får ni komma hit på utredning."
Jag fick ett visitkort med kontaktuppgifter på, och sen var det tack och hej. Jag var smått chockad. Gick in på en toalett och grät av mig en stund. Det blev så dumt! Något var ju uppenbarligen fel med min kropp och ändå fick jag ingen hjälp?! Skulle jag gå här ifrån helt tomhänt och bara gå och vänta i ett helt jävla halvår, på någonting som uppenbart inte kommer hända?!
Månaderna gick igen. Ruta ett, ruta ett, ruta ett. Framåt oktober värkte det såpass mycket i magen av äggblåsorna att jag tröttnade och skrev en ny egenremiss till KK. Fick komma dit på nytt och träffade en annan läkare denna gång. Jag hade mina nya vinterkängor på mig dagen till ära, och han var snabb med att kommentera hur snygga de var. Jag fick direkt en helt annan känsla av den här läkaren, han var trevlig, tillmötesgående och rolig, till skillnad från den förra som inte var något av detta.
Upp i gynstolen för ett VUL. De förbannade jäkla femtioelvatusen äggblåsorna dök genast upp på skärmen, som ett hån. "Ja, här ser vi blåsorna ja. Många här på vänster sida, och nästan lika många på höger. Men jag ser i alla fall inget annat konstigt, som en tumör eller så". Han tittade i min journal. "Hur länge har du väntat på mensen?" frågade han. "Sen i januari" svarade jag. "Tycker det verkar konstigt att du ska behöva vänta ända till januari om det inte har hänt nåt på åtta månader" sa han. Han tog en print screen på mina äggstockar och la tillsammans med min journal. "Jag ska prata med överläkaren om det här. Så ska vi se om det inte är så att du kan få börja med tabletter" sa han.
Tjoho, en liten seger!
De närmaste dagarna efter besöket på KK läste jag på lite mer om PCOS. Hamnade på Föreningen Hormonis hemsida och läste intressanta grejer om östrogendominans och bioidentiskt progesteron. Att tillföra bioidentiskt progesteron skulle tydligen fungera jättebra vid PCOS. Tydligen fanns det en kräm vid namn ProgesterAll att köpa som innehöll bioidentiskt hormon. Det var jag ju bara tvungen att prova! Tänk om det var så enkelt!
En dag ringde min kusin. Vi står varandra väldigt nära och har alltid varit mer som systrar. Vi pratade allmänt om allt och ingenting en stund innan hon harklade sig, och jag direkt förstod att hon hade något viktigt att säga. "Jo, det är så att jag har plockat ut min p-ring, så jag tänkte bara fråga om det är okej att jag kanske är höggravid på bröllopet?" Jag och min man skulle gifta oss i juli kommande sommar och min kusin skulle vara min tärna. Hon visste att vi försökt bli gravida ett tag och frågade såklart detta av ren välvilja. Men vad skulle jag svara? "Nej, du får minsann vänta med att bli på smällen tills jag gift mig?" Hon ville ju också bli gravid och självklart önskade jag henne all lycka i det. Även om jag visste att hon skulle bli gravid snabbt och att jag skulle få stå där vid sidan av och avunda hennes mage och hennes bebis.
Men, senare samma dag kom beskedet från överläkaren på KK. Jag skulle få börja med en enkeldos Pergotime! Jippi, nu jävlar skulle jag bli gravid!
Den första kuren gav ingen ägglossning (ÄL) enligt blodprov. En äggblåsa växte till fint, men vad hjälpte det. Lutealfasen blev bara tio dagar och herrejisses vilken mensvärk jag fick. Fy fasen. Den andra enkeldosen gav två äggblåsor som växte till finfint, och ägglossning enligt blodprov. Men det blev inget av det.
Sedan stod julen för dörren. Och då skulle KK hålla stängt tills mitten av januari. Därför fick jag vänta med tredje kuren tills dess. "Effekten av Pergotime finns kvar en tid i kroppen, så det kan vara så att du får ägglossning ändå" sa en läkare på KK.
Jamen eller hur. Som om jag trodde på det. Vi åkte och hälsade på min familj, min man åkte hem till sin familj och firade jul där och kom tillbaka ett par dagar innan nyår. Jag hade med några ÄL-tester, men fick inget positivt utslag. Men vi passade ändå på att "få till det" vid två tillfällen; strax innan jul och strax innan nyår. Två gånger på två veckor. Inte optimalt, men bättre än inget alls. I mellandagarna väntade min kusin på sin mens. Hon hade lite värk i magen och spänningar i brösten, men skulle vänta med att testa sig tills hon kommit hem efter nyår och mensen var några dagar sen. Jag förstod direkt att hon var gravid. Hon pratade glatt om "tänk ifall du också blir gravid nu, då får vi barn samtidigt!"
Skulle aldrig hända.
Vi kom tillbaka hem och jag började med den tredje enkeldosen Pergotime. Fick inget utslag på ÄL-tester och inte heller blodprov visade på någon ägglossning. Men läkaren sa att jag skulle fortsätta med ÄL-tester, ifall det hela var lite fördröjt. Överläkaren sa att jag skulle invänta mensen, och kom inte det skulle jag få Provera - en medicin som används för att framkalla blödningar - och sedan skulle jag få prova en dubbelkur Pergotime. Det kändes motigt. Men det var bara att kämpa på.
Jag ringde min kusin, vi hade inte pratats på ett tag. Jag var på jobbet, arbetsdagen var slut så jag passade på innan jag skulle göra de 45 minuterna hem. "Hur har det gått?" frågade jag. "Jo, det gror en liten i mig" svarade hon. "Jag är i vecka 7." Sällan har jag känt ett sådant hårt slag. Men jag höll god min, bet ihop och var glad för hennes skull. Tills vi la på luren. Då bröt jag ihop. Totalt. Hur jag lyckades köra hem på motorvägen storgråtandes är ett mysterium än idag. Jag hade aldrig varit så knäckt. Jag grät i en vecka och vågade inte prata med någon i min familj av rädsla för att gråta och på så vis avslöja att min kusin var gravid. Jag ville inte beröva henne rätten att få berätta själv.
Dagarna gick och jag fortsatte med ÄL-tester. Hade väl inga förhoppningar direkt men kunde inte ge upp eftersom mensen inte kommit. Till slut fick jag positivt utslag, ett par veckor senare än tänkt. Jag och maken gjorde vårt bästa. Och redan drygt en vecka senare började jag må dåligt. Illamåendet slog till på eftermiddagen måndagen den 4 februari. Jag började ganska snabbt ana ugglor i mossen. Eftersom jag varit gravid förut kände jag igen illamåendet, det påminner lite om sjösjuka men liknar ändå inget annat. jag var hemma från jobbet hela veckan. Tog mig inte upp ur sängen. Kräktes inget men mådde fruktansvärt dåligt. Beräknad Icke Mens (BIM) utifrån det positiva ÄL-testet var på torsdagen, den 7 februari. För att vara på den säkra sidan väntade jag med att testa på fredagsmorgonen, den 8:e. BIM+1. Jag visste att det skulle bli positivt, och strecket kom upp snabbt. Ingen tvekan! JAG VAR GRAVID! Jag stapplande trött och gråtandes in till maken som låg och sov. Jag slängde mig på sängen och sa "Nu vet jag varför jag mår dåligt. Jag är gravid!" Maken som är världens mest morgontrötta människa bara grymtade till svar, men vad gjorde det. Jag var gravid! Dagen efter, på BIM+2, tog jag ett digitalt graviditetstest för säkerhets skull för att få se det svart på vitt. "Gravid 3+" stod det. Oj då, redan? Har jag så sjukt höga hormonnivåer, eller är det kanske tvillingar?! Något stämde ju inte riktigt, men strunt samma, gravid var ju trots allt!
Den 19 februari fick jag komma till KK för ett VUL och se vad som fanns i magen, om det fanns något. Vi kom på förhand fram till att jag borde vara i vecka 5-6, det återstod att bekräfta. Upp i den allt för bekanta gynstolen och in med staven. Det började röra sig på skärmen och vi såg ett litet tickande hjärta! "Åh, ett hjärta!" utbrast jag. "Ja, här kan vi se att du gått betydligt längre" sa överläkaren och mätte embryot. "Du är i själva verket i vecka 9, nästan i vecka 10. Vecka 8+6. Du hade ägglossning 1/1."
Ursäkta men vad sa du? 1/1?!
Men herregud, då fick jag ju en spontan ägglossning i sådana fall?! 1/1 var vi ju bortresta, och jag fick ju ingen Pergotime då?! Och vi som "fick till det" två gånger på två veckor bara, det räckte alltså?! Och jag som ätit en Pergotime-kur sedan dess - vilket man absolut inte ska om man är gravid - hur livskraftig var inte den här lilla bebisen?! Och det positiva ÄL-testet jag fick bara någon vecka innan jag började må dåligt, var det i själva verket ett positivt graviditetstest - eftersom HcG-hormon även ger utslag på ÄL-tester? Det tog med andra ord nästan på dagen exakt ett år för mig att bli gravid.
Ojojoj. Jag var alltså en månad längre gången än vad vi trott. Jag som inte känt någonting alls förrän illamåendet slog till - i vecka 6-7.
Sett till hela graviditeten mådde jag väldigt bra. Dock samlade jag på mig mycket vätska och gick upp över 20 kg i vikt pga min sköldkörtelsjukdom. Mer om den i ett annat inlägg, det finns nämligen högst intressanta och viktiga kopplingar mellan sköldkörtelns och äggstockarnas funktion. I början av september 2013 föddes vår efterlängtade skatt! Min förlossningsberättelse kommer också i ett annat inlägg, för den är verkligen en story i sig.
Sådär ja, här har ni min bakgrund. Nu är jag mamma till världens underbaraste lilla barn och är igång med att få fart på menscykeln, i hopp om att få den regelbunden inför att vi påbörjar syskonförsök till hösten/vintern. PCOS ska inte styra mig - jag ska styra PCOS. Med hjälp av ProgesterAll hoppas jag få ÄL så att vi kan skapa ett syskon utan läkarvårdens hjälp. Följ gärna med på vägen!
Jag har inte vetat om att jag har PCOS särskilt länge. Jag fick diagnosen sommaren 2012, men har med facit i hand haft problem sedan puberteten.
Hur fick jag då reda på att jag har PCOS? Jo, det hela började med att jag och min man skulle försöka få mig gravid. Efter att ha längtat efter barn i mååånga år slutade jag äntligen med p-pillren i början av januari 2012. Förväntansfull såklart, men jag visste - bara kände det på mig - att jag skulle ha svårt att bli gravid.
Jag har aldrig haft en regelbunden menscykel. Den första mensen kom ganska sent, några veckor innan jag fyllde femton, det var på sommaren och jag fick bara någon enstaka blödning till det året. Inte nog med att den var oregelbunden, den var gles också. Som tätast kom den när jag var runt nitton år, då kom den med ca 35 dagars mellanrum. När den väl kom blödde jag kraftigt i åtta dagar. Och det var väl därför jag inte brydde mig om att mensen var gles och oregelbunden; den var så besvärlig att det var skönt att slippa den, tyckte jag. Och jag hade ju inga som helst tankar på att bli gravid då, så det var strunt samma.
Jag har alltid varit normalviktig, men led av vissa kroppskomplex i tonåren (vilka tjejer gör inte det, tyvärr). Jag åt bra och tränade mycket (hade egen häst med allt som hör det till), men var ändå kraftig, tyckte jag. Hade gärna gått ner några kilo, men vikten pendlade alltid snarare uppåt än neråt.
När jag var 21 år flyttade jag för att plugga. Mensen försvann. Jag tänkte att det berodde på miljöombyte, och stress kanske, eftersom jag gick igenom tunga grejer med familjen. Året därpå flyttade jag igen för att plugga, träffade en ny kille och började med p-piller. Då fick jag en blödning varje månad helt enligt pillerkartan, så allt var frid och fröjd på den fronten. Efter att utbildningen var klar flyttade jag tillfälligt tillbaka till min hemort, och killen, som jag då inte hade något seriöst ihop med, hade flyttat tillbaka till sin hemort. Jag slutade därför med p-piller, eftersom jag kände för att vara lite lös och ledig ifrån förhållanden, och inte ville äta tabletter i onödan. Detta var i juli. Senare under sommaren flyttade jag till Göteborg för att plugga (ja, jag vet jag är en akademikernörd), månaderna gick och mensen dök inte upp. Jag tänkte återigen att det berodde på stress och miljöombyte. Och det bekom mig inget att jag inte blödde en massa en gång i månaden, jag slapp det gärna.
Jag började åter träffa samma kille då och då, han bodde strax utanför Göteborg. Och i februari året efter blev jag oväntat, oplanerat gravid. Det borde knappast ha gått, men det gick. Perfekt tajming och avsaknad skydd räckte uppenbarligen. Men det var inte meningen att jag skulle bli mamma då, det slutade inte lyckligt och graviditeten tog slut i vecka 11. Och tur var väl det, tyckte jag både då och nu; killen och jag slutade träffas efter det, och bara någon vecka senare träffade jag Han som skulle bli min äkta make. Jag började med p-piller och åt dem oavbrutet i fyra år, tills januari 2012.
Förväntansfull som sagt. Mer än redo att bli gravid, fanns inget jag önskade mig hellre. Men även som sagt inställd på att det skulle bli svårt. Januari blev april. Tre månader hade gått, och inget hade hänt med kroppen. Annat än att jag blivit svullen och gått upp ett par kilo, som inget rådde på. Och finnar hade jag fått en hel del. Inte så att det var besvärande, men ändå en skillnad från när jag åt p-piller. Och visst värkte det lite nedtill i magen? På sidorna liksom? Jag ringde till Barnmorskemottagningen och sa som det var, att jag slutat med p-pillrena och ännu inte fått någon mens. Jag fick exakt det svar som jag väntade mig. "Det var vanligt att det tar uppåt sex månader för mensen att komma tillbaka, så det är bara att du väntar ett tag till."
Suck.
Jag visste ju att det inte fanns någon mens att vänta på! Men månaderna gick. April blev juni och jag skrev en egenremiss till Kvinnokliniken (KK) där jag beskrev min bakgrund så som jag gjort här (men såklart inte lika utförligt). Jag fick en tid och kom dit på undersökning. Varken rädd eller orolig, jag ville bara få min dom på vad som var galet. Jag kom in till läkaren, fick sitta ner och berätta om mina besvär. Sedan fick jag hoppa upp i gynstolen för ett VUL (vaginalt ultraljud). Läkaren hann knappt få in skärpa på bilden innan hon konstaterade: "Ja, och här kan vi tydligt se att du har PCO-äggstockar. Du ser hur det är fullt med äggblåsor här, som ett pärlband runt om. Och det är sannolikt därför du inte fått någon mens."
Som av en händelse hade jag nyligen läst lite om just PCO och PCOS. Och kände faktiskt igen mig i en del av beskrivningen. Så när jag fick se de där pärlbandsäggstockarna på skärmen var jag inte förvånad. Tvärtom var jag lättad över att ha fått ett svar på varför kroppen betedde sig som den gjorde. Och att det var därför det värkte därnere i magen, av trängseln vid alla äggblåsor. Nu kommer jag få hjälp, tänkte jag. Jag hade läst att man kunde få igång ägglossning med tabletter, kanske var det sådana jag skulle få nu?
Jag fick klä på mig igen och sätta mig ner vid läkarens bord. Hon började berätta om vad PCO/PCOS är, att det är en överlevnadsmekanism genom evolutionen; att kvinnor med PCO är starkare och tåligare än andra kvinnor. Det är därför som PCO/PCOS är vanligt bland elitidrottande kvinnor exempelvis. Man har lätt för att bli stark och explosiv. Och att äggen brukar ha bättre kvalitet, för de ligger kvar och mognar till sig ordentligt. Sedan började hon prata om behandling. Nu kommer det! tänkte jag. Hon nämnde en medicin som heter Pergotime, som är till för att stimulera ägglossning. "Kvinnor med PCO brukar svara väldigt bra på sådan behandling" sa hon. "Men..."
Men? Vadå men?!
"Jag vill ge din kropp en chans att vakna till själv först. Har din mens fortfarande inte kommit om ett halvår, i januari, då hör du av dig till mig. Då har ni försökt ett år och då får ni komma hit på utredning."
Jag fick ett visitkort med kontaktuppgifter på, och sen var det tack och hej. Jag var smått chockad. Gick in på en toalett och grät av mig en stund. Det blev så dumt! Något var ju uppenbarligen fel med min kropp och ändå fick jag ingen hjälp?! Skulle jag gå här ifrån helt tomhänt och bara gå och vänta i ett helt jävla halvår, på någonting som uppenbart inte kommer hända?!
Månaderna gick igen. Ruta ett, ruta ett, ruta ett. Framåt oktober värkte det såpass mycket i magen av äggblåsorna att jag tröttnade och skrev en ny egenremiss till KK. Fick komma dit på nytt och träffade en annan läkare denna gång. Jag hade mina nya vinterkängor på mig dagen till ära, och han var snabb med att kommentera hur snygga de var. Jag fick direkt en helt annan känsla av den här läkaren, han var trevlig, tillmötesgående och rolig, till skillnad från den förra som inte var något av detta.
Upp i gynstolen för ett VUL. De förbannade jäkla femtioelvatusen äggblåsorna dök genast upp på skärmen, som ett hån. "Ja, här ser vi blåsorna ja. Många här på vänster sida, och nästan lika många på höger. Men jag ser i alla fall inget annat konstigt, som en tumör eller så". Han tittade i min journal. "Hur länge har du väntat på mensen?" frågade han. "Sen i januari" svarade jag. "Tycker det verkar konstigt att du ska behöva vänta ända till januari om det inte har hänt nåt på åtta månader" sa han. Han tog en print screen på mina äggstockar och la tillsammans med min journal. "Jag ska prata med överläkaren om det här. Så ska vi se om det inte är så att du kan få börja med tabletter" sa han.
Tjoho, en liten seger!
De närmaste dagarna efter besöket på KK läste jag på lite mer om PCOS. Hamnade på Föreningen Hormonis hemsida och läste intressanta grejer om östrogendominans och bioidentiskt progesteron. Att tillföra bioidentiskt progesteron skulle tydligen fungera jättebra vid PCOS. Tydligen fanns det en kräm vid namn ProgesterAll att köpa som innehöll bioidentiskt hormon. Det var jag ju bara tvungen att prova! Tänk om det var så enkelt!
En dag ringde min kusin. Vi står varandra väldigt nära och har alltid varit mer som systrar. Vi pratade allmänt om allt och ingenting en stund innan hon harklade sig, och jag direkt förstod att hon hade något viktigt att säga. "Jo, det är så att jag har plockat ut min p-ring, så jag tänkte bara fråga om det är okej att jag kanske är höggravid på bröllopet?" Jag och min man skulle gifta oss i juli kommande sommar och min kusin skulle vara min tärna. Hon visste att vi försökt bli gravida ett tag och frågade såklart detta av ren välvilja. Men vad skulle jag svara? "Nej, du får minsann vänta med att bli på smällen tills jag gift mig?" Hon ville ju också bli gravid och självklart önskade jag henne all lycka i det. Även om jag visste att hon skulle bli gravid snabbt och att jag skulle få stå där vid sidan av och avunda hennes mage och hennes bebis.
Men, senare samma dag kom beskedet från överläkaren på KK. Jag skulle få börja med en enkeldos Pergotime! Jippi, nu jävlar skulle jag bli gravid!
Den första kuren gav ingen ägglossning (ÄL) enligt blodprov. En äggblåsa växte till fint, men vad hjälpte det. Lutealfasen blev bara tio dagar och herrejisses vilken mensvärk jag fick. Fy fasen. Den andra enkeldosen gav två äggblåsor som växte till finfint, och ägglossning enligt blodprov. Men det blev inget av det.
Sedan stod julen för dörren. Och då skulle KK hålla stängt tills mitten av januari. Därför fick jag vänta med tredje kuren tills dess. "Effekten av Pergotime finns kvar en tid i kroppen, så det kan vara så att du får ägglossning ändå" sa en läkare på KK.
Jamen eller hur. Som om jag trodde på det. Vi åkte och hälsade på min familj, min man åkte hem till sin familj och firade jul där och kom tillbaka ett par dagar innan nyår. Jag hade med några ÄL-tester, men fick inget positivt utslag. Men vi passade ändå på att "få till det" vid två tillfällen; strax innan jul och strax innan nyår. Två gånger på två veckor. Inte optimalt, men bättre än inget alls. I mellandagarna väntade min kusin på sin mens. Hon hade lite värk i magen och spänningar i brösten, men skulle vänta med att testa sig tills hon kommit hem efter nyår och mensen var några dagar sen. Jag förstod direkt att hon var gravid. Hon pratade glatt om "tänk ifall du också blir gravid nu, då får vi barn samtidigt!"
Skulle aldrig hända.
Vi kom tillbaka hem och jag började med den tredje enkeldosen Pergotime. Fick inget utslag på ÄL-tester och inte heller blodprov visade på någon ägglossning. Men läkaren sa att jag skulle fortsätta med ÄL-tester, ifall det hela var lite fördröjt. Överläkaren sa att jag skulle invänta mensen, och kom inte det skulle jag få Provera - en medicin som används för att framkalla blödningar - och sedan skulle jag få prova en dubbelkur Pergotime. Det kändes motigt. Men det var bara att kämpa på.
Jag ringde min kusin, vi hade inte pratats på ett tag. Jag var på jobbet, arbetsdagen var slut så jag passade på innan jag skulle göra de 45 minuterna hem. "Hur har det gått?" frågade jag. "Jo, det gror en liten i mig" svarade hon. "Jag är i vecka 7." Sällan har jag känt ett sådant hårt slag. Men jag höll god min, bet ihop och var glad för hennes skull. Tills vi la på luren. Då bröt jag ihop. Totalt. Hur jag lyckades köra hem på motorvägen storgråtandes är ett mysterium än idag. Jag hade aldrig varit så knäckt. Jag grät i en vecka och vågade inte prata med någon i min familj av rädsla för att gråta och på så vis avslöja att min kusin var gravid. Jag ville inte beröva henne rätten att få berätta själv.
Dagarna gick och jag fortsatte med ÄL-tester. Hade väl inga förhoppningar direkt men kunde inte ge upp eftersom mensen inte kommit. Till slut fick jag positivt utslag, ett par veckor senare än tänkt. Jag och maken gjorde vårt bästa. Och redan drygt en vecka senare började jag må dåligt. Illamåendet slog till på eftermiddagen måndagen den 4 februari. Jag började ganska snabbt ana ugglor i mossen. Eftersom jag varit gravid förut kände jag igen illamåendet, det påminner lite om sjösjuka men liknar ändå inget annat. jag var hemma från jobbet hela veckan. Tog mig inte upp ur sängen. Kräktes inget men mådde fruktansvärt dåligt. Beräknad Icke Mens (BIM) utifrån det positiva ÄL-testet var på torsdagen, den 7 februari. För att vara på den säkra sidan väntade jag med att testa på fredagsmorgonen, den 8:e. BIM+1. Jag visste att det skulle bli positivt, och strecket kom upp snabbt. Ingen tvekan! JAG VAR GRAVID! Jag stapplande trött och gråtandes in till maken som låg och sov. Jag slängde mig på sängen och sa "Nu vet jag varför jag mår dåligt. Jag är gravid!" Maken som är världens mest morgontrötta människa bara grymtade till svar, men vad gjorde det. Jag var gravid! Dagen efter, på BIM+2, tog jag ett digitalt graviditetstest för säkerhets skull för att få se det svart på vitt. "Gravid 3+" stod det. Oj då, redan? Har jag så sjukt höga hormonnivåer, eller är det kanske tvillingar?! Något stämde ju inte riktigt, men strunt samma, gravid var ju trots allt!
Den 19 februari fick jag komma till KK för ett VUL och se vad som fanns i magen, om det fanns något. Vi kom på förhand fram till att jag borde vara i vecka 5-6, det återstod att bekräfta. Upp i den allt för bekanta gynstolen och in med staven. Det började röra sig på skärmen och vi såg ett litet tickande hjärta! "Åh, ett hjärta!" utbrast jag. "Ja, här kan vi se att du gått betydligt längre" sa överläkaren och mätte embryot. "Du är i själva verket i vecka 9, nästan i vecka 10. Vecka 8+6. Du hade ägglossning 1/1."
Ursäkta men vad sa du? 1/1?!
Men herregud, då fick jag ju en spontan ägglossning i sådana fall?! 1/1 var vi ju bortresta, och jag fick ju ingen Pergotime då?! Och vi som "fick till det" två gånger på två veckor bara, det räckte alltså?! Och jag som ätit en Pergotime-kur sedan dess - vilket man absolut inte ska om man är gravid - hur livskraftig var inte den här lilla bebisen?! Och det positiva ÄL-testet jag fick bara någon vecka innan jag började må dåligt, var det i själva verket ett positivt graviditetstest - eftersom HcG-hormon även ger utslag på ÄL-tester? Det tog med andra ord nästan på dagen exakt ett år för mig att bli gravid.
Ojojoj. Jag var alltså en månad längre gången än vad vi trott. Jag som inte känt någonting alls förrän illamåendet slog till - i vecka 6-7.
Sett till hela graviditeten mådde jag väldigt bra. Dock samlade jag på mig mycket vätska och gick upp över 20 kg i vikt pga min sköldkörtelsjukdom. Mer om den i ett annat inlägg, det finns nämligen högst intressanta och viktiga kopplingar mellan sköldkörtelns och äggstockarnas funktion. I början av september 2013 föddes vår efterlängtade skatt! Min förlossningsberättelse kommer också i ett annat inlägg, för den är verkligen en story i sig.
Sådär ja, här har ni min bakgrund. Nu är jag mamma till världens underbaraste lilla barn och är igång med att få fart på menscykeln, i hopp om att få den regelbunden inför att vi påbörjar syskonförsök till hösten/vintern. PCOS ska inte styra mig - jag ska styra PCOS. Med hjälp av ProgesterAll hoppas jag få ÄL så att vi kan skapa ett syskon utan läkarvårdens hjälp. Följ gärna med på vägen!
