Min förlossning - The story
Jag skrev ju i mitt välkomstinlägg att jag skulle berätta om min förlossning, då den verkligen var en story i sig. Så här kommer den!
Vi får ta avstamp i vecka 36+5. Vändningsförsök. "S" som i säte stod det i min journal hos BM vid varje besök där hon undersökt bebisens läge. Runt vecka 30 kände jag hur plutten vände och vred på sig väldigt mycket, men snart stod det klart att rumpan var neråt. Och det skulle man förhoppningsvis råda bot på nu.
Vändningsförsöket misslyckades. Två läkare gjorde sitt bästa tre gånger var, men rumpan satt där den satt. Ont gjorde det, men framför allt var det oerhört obehagligt. Hade jag stått inför samma situation idag hade jag valt bort vändningsförsöket.
Redan när jag kom till sjukhuset sa barnmorskan som var med mig hela dagen att "lyckas inte vändningsförsöket får du en tid för snitt".
Jag visste att det är det allra vanligaste förhållningssättet vid sätesbjudningar, men jag ville verkligen inte genomgå ett kejsarsnitt. Stor bukoperation med viss konvalescenstid efteråt, kanske inte samma möjlighet till närhet när barnet kommit ut, andningsproblem, amningsproblem, nej, jag ville bara inte.
"Vilka möjligheter finns det att få föda vaginalt?" frågade jag.
Barnmorskan blev nästan förnärmad.
"Det får du ta med förlossningsläkaren i så fall, men vi gör inte vaginala sätesförlossningar här."
Jahapp. Så var det med det.
Som sagt, de båda förlossningsläkarna gjorde sitt bästa med att få runt Lillhjärtat, men icke. Jag var inte ett dugg förvånad, chansen att det skulle lyckas var 50/50 och jag var bombsäker på förhand att det inte skulle gå.
"Då ska du få en tid för snitt" sa förlossnings- tillika överläkaren.
"...Men finns det en möjlighet för att jag kan få föda vaginalt?" hann jag få fram medan hon slet av sig gummihandskarna.
"Nej, inte här" sa hon. Men du kan få åka till Helsingborg eller Malmö, de utför såna".
Min första tanke var "nej, det går ju absolut inte!"
Läkaren såg att jag var fundersam, nästan förvirrad.
"Du kan tänka på saken, du behöver inte bestämma dig nu. Vi kan höras om det per telefon imorgon. Så skickar vi bara din journal vidare i så fall."
Men herregud, hur skulle jag kunna komma fram till ett beslut om detta..?
Nu trädde den tidigare avfärdande barnmorskan fram och ställde upp för mig. Hon såg nog att jag hade huvudet fyllt av miljontals tankar.
"Vad tänker du?" frågade hon medan hon kopplade på CTG igen för att höra om Lillhjärtat var påverkad av vändningsförsöket.
"Jag måste nog ringa min man först" sa jag.
Just den här dagen - självklart - var min man iväg på jobb och hade sagt på förhand att det skulle vara svårt för honom att hinna svara på mobilen ifall jag ringde. Och så var det självklart. Jag ringde, utan framgång. Lämnade röstmeddelande. Skickade sms. Ringde igen.
Vi får ta avstamp i vecka 36+5. Vändningsförsök. "S" som i säte stod det i min journal hos BM vid varje besök där hon undersökt bebisens läge. Runt vecka 30 kände jag hur plutten vände och vred på sig väldigt mycket, men snart stod det klart att rumpan var neråt. Och det skulle man förhoppningsvis råda bot på nu.
Vändningsförsöket misslyckades. Två läkare gjorde sitt bästa tre gånger var, men rumpan satt där den satt. Ont gjorde det, men framför allt var det oerhört obehagligt. Hade jag stått inför samma situation idag hade jag valt bort vändningsförsöket.
Redan när jag kom till sjukhuset sa barnmorskan som var med mig hela dagen att "lyckas inte vändningsförsöket får du en tid för snitt".
Jag visste att det är det allra vanligaste förhållningssättet vid sätesbjudningar, men jag ville verkligen inte genomgå ett kejsarsnitt. Stor bukoperation med viss konvalescenstid efteråt, kanske inte samma möjlighet till närhet när barnet kommit ut, andningsproblem, amningsproblem, nej, jag ville bara inte.
"Vilka möjligheter finns det att få föda vaginalt?" frågade jag.
Barnmorskan blev nästan förnärmad.
"Det får du ta med förlossningsläkaren i så fall, men vi gör inte vaginala sätesförlossningar här."
Jahapp. Så var det med det.
Som sagt, de båda förlossningsläkarna gjorde sitt bästa med att få runt Lillhjärtat, men icke. Jag var inte ett dugg förvånad, chansen att det skulle lyckas var 50/50 och jag var bombsäker på förhand att det inte skulle gå.
"Då ska du få en tid för snitt" sa förlossnings- tillika överläkaren.
"...Men finns det en möjlighet för att jag kan få föda vaginalt?" hann jag få fram medan hon slet av sig gummihandskarna.
"Nej, inte här" sa hon. Men du kan få åka till Helsingborg eller Malmö, de utför såna".
Min första tanke var "nej, det går ju absolut inte!"
Läkaren såg att jag var fundersam, nästan förvirrad.
"Du kan tänka på saken, du behöver inte bestämma dig nu. Vi kan höras om det per telefon imorgon. Så skickar vi bara din journal vidare i så fall."
Men herregud, hur skulle jag kunna komma fram till ett beslut om detta..?
Nu trädde den tidigare avfärdande barnmorskan fram och ställde upp för mig. Hon såg nog att jag hade huvudet fyllt av miljontals tankar.
"Vad tänker du?" frågade hon medan hon kopplade på CTG igen för att höra om Lillhjärtat var påverkad av vändningsförsöket.
"Jag måste nog ringa min man först" sa jag.
Just den här dagen - självklart - var min man iväg på jobb och hade sagt på förhand att det skulle vara svårt för honom att hinna svara på mobilen ifall jag ringde. Och så var det självklart. Jag ringde, utan framgång. Lämnade röstmeddelande. Skickade sms. Ringde igen.
Svara då för i helvete!
Fick till slut tag på honom. Sa som det var. Jag ville gärna lämna ett besked till överläkaren innan jag åkte därifrån, men han sa att vi behövde prata igenom det hemma först. Jag behövde ju ändå inte lämna besked förrän imorgon (där har ni balansen i vårt äktenskap; jag har alltid bråttom och min man är eftertänksam)!
Barnmorskan kom tillbaka. "Har du pratat med din man?"
Jag sa att vi behövde prata igenom det hela hemma.
"Vad är det som gör att du tvekar?" frågade hon.
"Att behöva åka ända till Helsingborg" sa jag.
"Jaha, är det bara det?" utbrast barnmorskan. "Men det är ju bara praktiska grejer, sånt löser sig ju. Det är ju motorväg hela vägen, raka spåret, det fixar ni hur lätt som en plätt. Och skulle det gå för fort, ja då är det ju bara att ni kommer hit, så får du ett snitt."
Ja, det kanske inte var hela vägen att åka tio mil, på superfin motorväg?
När kom hem började jag självklart läsa på som en tok om allt jag kunde hitta om vaginala sätesförlossningar och fördelar med planerat kejsarsnitt. Undvek alla former av forum utan läste bara igenom artiklar, forskningsrapporter och liknande. Gjorde en för-och-emot-lista för respektive alternativ. Hjälpte ändå inte, eftersom flera punkter på respektive lista vägde olika tungt. Kändes som världens längsta dag, i väntan på att min man skulle komma hem, så att vi kunde besluta det här tillsammans. Hur nu det skulle gå till. Men kl 11 dagen efter skulle Förlossningen på Länssjukhuset i Halmstad ringa oavsett, och då gällde det att komma med ett svar.
När maken väl kommit hem fattades beslutet på ett par sekunder. Jag frågade honom vilket alternativ han tyckte var bäst och han svarade tveklöst: "Jag tycker en vanlig förlossning. Det är bäst för dig och bebisen. Jag kör till Helsingborg, det fixar vi."
Klart! Länssjukhuset skickade remissen till Helsingborgs lasarett på fredagen, och jag blev kallad på ett tillväxtultraljud på tisdagen veckan efter. Innan dess var jag på en bäckenbottenröntgen i Halmstad på måndagen, och mina mått faxades till Helsingborg inför mitt besök där på tisdagen.
Tisdagen ja. Vecka 37+2. Dagen då det kändes som om hela min underkropp skulle explodera. Kunde inte röra mig utan behöva gå och kissa; trycket neråt inifrån magen var extremt. Inga sammandragningar eller förvärvar, bara ett tryck som om maginnehållet vägde ett ton. Just denna dag kunde maken inte vara ledig från jobbet på grund av superduperviktiga grejer, så jag fick köra de tio milen till Helsingborg på egen hand. Och jag var kissnödig hela vägen. Så kissnödig att jag gallskrek rakt ut i bilen. Hade panik av kissnödighet när jag kom fram till sjukhuset, har aldrig varit med om liknande. Puh.
Väl där fick jag vänta lääänge. Det visade sig att jag blivit inbokad på en akuttid eftersom det var så kort varsel, och därför fick jag vänta tills en läkare var ledig. Vilket tog tre och en halv timme. Jag blev till och med ivägskickad för att äta lunch medan jag väntade.
Men till slut gjordes TUL. Lillhjärtat uppskattades väga ca 3300 g, vilket var klart godkänt för en sätesförlossning. (Maxgränsen för bebisens vikt är 4 kg, över det blir det kejsarsnitt.) Sedan fick jag träffa en förlossningsläkare för att titta på resultatet från bäckenröntgen. Hon var så neutral i sin framtoning att jag blev nervös; tänk om jag har jättetrångt bäckenmått..? Då är det ju kört!
Fick till slut tag på honom. Sa som det var. Jag ville gärna lämna ett besked till överläkaren innan jag åkte därifrån, men han sa att vi behövde prata igenom det hemma först. Jag behövde ju ändå inte lämna besked förrän imorgon (där har ni balansen i vårt äktenskap; jag har alltid bråttom och min man är eftertänksam)!
Barnmorskan kom tillbaka. "Har du pratat med din man?"
Jag sa att vi behövde prata igenom det hela hemma.
"Vad är det som gör att du tvekar?" frågade hon.
"Att behöva åka ända till Helsingborg" sa jag.
"Jaha, är det bara det?" utbrast barnmorskan. "Men det är ju bara praktiska grejer, sånt löser sig ju. Det är ju motorväg hela vägen, raka spåret, det fixar ni hur lätt som en plätt. Och skulle det gå för fort, ja då är det ju bara att ni kommer hit, så får du ett snitt."
Ja, det kanske inte var hela vägen att åka tio mil, på superfin motorväg?
När kom hem började jag självklart läsa på som en tok om allt jag kunde hitta om vaginala sätesförlossningar och fördelar med planerat kejsarsnitt. Undvek alla former av forum utan läste bara igenom artiklar, forskningsrapporter och liknande. Gjorde en för-och-emot-lista för respektive alternativ. Hjälpte ändå inte, eftersom flera punkter på respektive lista vägde olika tungt. Kändes som världens längsta dag, i väntan på att min man skulle komma hem, så att vi kunde besluta det här tillsammans. Hur nu det skulle gå till. Men kl 11 dagen efter skulle Förlossningen på Länssjukhuset i Halmstad ringa oavsett, och då gällde det att komma med ett svar.
När maken väl kommit hem fattades beslutet på ett par sekunder. Jag frågade honom vilket alternativ han tyckte var bäst och han svarade tveklöst: "Jag tycker en vanlig förlossning. Det är bäst för dig och bebisen. Jag kör till Helsingborg, det fixar vi."
Klart! Länssjukhuset skickade remissen till Helsingborgs lasarett på fredagen, och jag blev kallad på ett tillväxtultraljud på tisdagen veckan efter. Innan dess var jag på en bäckenbottenröntgen i Halmstad på måndagen, och mina mått faxades till Helsingborg inför mitt besök där på tisdagen.
Tisdagen ja. Vecka 37+2. Dagen då det kändes som om hela min underkropp skulle explodera. Kunde inte röra mig utan behöva gå och kissa; trycket neråt inifrån magen var extremt. Inga sammandragningar eller förvärvar, bara ett tryck som om maginnehållet vägde ett ton. Just denna dag kunde maken inte vara ledig från jobbet på grund av superduperviktiga grejer, så jag fick köra de tio milen till Helsingborg på egen hand. Och jag var kissnödig hela vägen. Så kissnödig att jag gallskrek rakt ut i bilen. Hade panik av kissnödighet när jag kom fram till sjukhuset, har aldrig varit med om liknande. Puh.
Väl där fick jag vänta lääänge. Det visade sig att jag blivit inbokad på en akuttid eftersom det var så kort varsel, och därför fick jag vänta tills en läkare var ledig. Vilket tog tre och en halv timme. Jag blev till och med ivägskickad för att äta lunch medan jag väntade.
Men till slut gjordes TUL. Lillhjärtat uppskattades väga ca 3300 g, vilket var klart godkänt för en sätesförlossning. (Maxgränsen för bebisens vikt är 4 kg, över det blir det kejsarsnitt.) Sedan fick jag träffa en förlossningsläkare för att titta på resultatet från bäckenröntgen. Hon var så neutral i sin framtoning att jag blev nervös; tänk om jag har jättetrångt bäckenmått..? Då är det ju kört!
Men...
"Du har ett jääättefint bäckenmått" sa läkaren lugnt. "35,8, det är alldeles lysande."
Jag andades ut. Vi pratade om hur en sätesförlossning går till. Att jag måste ha ett bra eget värkarbete, det var grundvillkoret. Annars går det inte. Jag skulle få föda i gynställning med CTG på magen hela tiden för att kontrollera bebisens hjärtljud. Jag skulle få värkstimulerande dropp under öppningsskedet och enbart lustgas som smärtstillande eftersom det var viktigt att känna värkarna.
Hela bebisens kropp skulle jag krysta ut på egen hand, när sedan axlarna är på väg ut skulle läkaren gå in med en hand för att få ut bebisens ena arm, sedan vrida barnet 180 grader för att få ut den andra armen, och efter det skulle huvudet följa med. Läkaren var lugn och sansad och sa att en sätesförlossning i mångt och mycket är som vilken förlossning som helst. Men att mitt värkarbete skulle fälla avgörandet. Jag berättade att min ena bror är född i säte och att det gick jättebra, varpå läkaren svarade att "I stort sett alla kvinnor som kommer hit för en vaginal förlossning har mammor som fött i säte. De har vuxit upp med att det är naturligt och inget konstigt."
Och precis så var det för mig!
Jag kände mig så trygg och nöjd. När jag pluggat på om vaginal sätesförlossning vs. planerat snitt hade jag hittat rätt mycket om Helsingborgs lasarett. Att de gick mot strömmen och var det enda sjukhuset i Sverige som ökade antalet vaginala sätesförlossningar i förhållande till snitt. Så jag var i rätt händer! Men dock var statistiken emot mig smått mördande; endast tre procent av alla barn som föds per år ligger i säte. Och 96 procent av dem föds med kejsarsnitt. Så en ungefärlig uträkning ledde till att Lillhjärtat skulle bli ett av endast cirka 100 barn som föds vaginalt i säte varje år.
Jag frågade läkaren om vi skulle åka in direkt om vattnet gick. Och det skulle vi. Dels med tanke på avståndet och dels med tanke på sätesläget. Innan jag gick bokades jag in för ett nytt TUL, 13 dagar senare.
Dagen efter, på onsdagen i vecka 37+3, hade trycket neråt lättat. Jag promenerade till busshållsplatsen och lyssnade på vår mamma-pappa-barn-spellista. När spår nummer två, "Be My Baby" med The Ronettes började spela, då brast det för mig. Snart skulle jag ha min baby hos mig. Helt otroligt. Jag kan fortfarande inte lyssna på den låten utan att bli gråtmild, den slår an något väldigt speciellt hos mig.
Jag gjorde några ärenden på stan, köpte bland annat badtofflor till maken att ha på Förlossningen och BB. Sedan möttes vi han och jag, och gick på rutinkoll hos BM. Vi pratade igenom hur de senaste smått hektiska dagarna gått. Vi lyssnade på hjärtat, hon mätte magen och kände. "Ja, nu har han kilat ner rumpan i bäckenet". Så det var det jag känt dagen innan.
Nästa koll var 15 dagar senare, två dagar innan BF (beräknat födelsedatum). "Jag är ganska säker på att vi ses nästa gång, men jag hoppas inte det" sa BM och log finurligt. Jag hoppades såklart att hon hade fel. Det här var första dagen under hela graviditeten som jag kände mig klar; jag var redo att föda.
Efter besöket åkte maken tillbaka till jobbet och jag åkte hem. Promenerade med hunden, fördrev tiden och lagade middag. Maken kom hem, vi åt och han gick ut med hunden. Jag reste mig från stolen för att duka av.
Då gick vattnet, kl 17.50.
SPLASH! sa det på köksgolvet. En stor pöl av fostervatten. Jag hasade mig ut till badrummet, vrängde av mig mina dränkta mammashorts och trosor medan jag ringde Förlossningen i Helsingborg. "Ni är välkomna när ni känner er redo." Sedan ringde jag maken. "Skojar du?!" var hans svar på det som just hänt. Han skyndade sig hem från hundpromenaden, vi packade in oss i bilen och åkte hemifrån kl 18.10. Då hade jag fått två värkar. Bara bra, tänkte jag, då är det ju på gång i alla fall. Men det här kommer ju ta sin tid.
"Det kommer ju inte bli idag" sa jag till maken när vi åkt en liten stund, och syftade på att det inte var så många timmar kvar på dygnet. "Det kommer ju lugna ner sig" sa jag och syftade denna gång på värkarna.
Men de kom tätare och tätare. Under den sista halvtimmen på resan kom värkarna varannan minut. När vi närmade oss lasarettet var jag smått panikslagen - jag behövde verkligen komma ur bilen! Maken sladdade in vår Volvo på akutparkeringen och jag stapplade mig in genom entrén med honom i högsta hugg bakom mig. En personal såg mig och hänvisade mig direkt till hissen upp till Förlossningen utan att jag ens öppnade munnen. Det rådde tydligen ingen tvekan om vart jag skulle nånstans.
Jag fick syn på min mage i spegeln i hissen. Den såg verkligen ut att hänga i knävecken. Idag önskar jag att jag hade haft lite is i magen och bara knäppt en sista bild på den, för den såg så speciell ut, den sista skälvande stunden innan den skulle försvinna. Men men, jag får nöja mig med min minnesbild.
Åter till storyn! Jag kom ut ur hissen och möttes av två barnmorskor, varav den ena var en student. "Jag ska föda barn" sa jag, och de hänvisade mig till ett rum. Kl. 19.24 blev jag inskriven. De mätte hur mycket jag öppnat mig, och det visade sig att jag var 6,5 cm öppen. Vilket alltså hade skett på en och en halv timme. I enlighet med Förlossningens rutiner för sätesförlossning ville de sätta CTG på magen för att registrera bebisens hjärtljud. Därför fick jag gå och kissa först så att det var ur världen. Jag hade värkar hela tiden och kände mig lite stressad över det eftersom jag inte fick någon vila. Fostervattnet fortsatte att hälla ut, och det kom svagt rosa när jag torkade mig efter toabesöket. Det var helt klart på gång att komma en bebis.
Jag fick byta om till sjukhusrock och CTG-remsan sattes på plats. Jag fick en infart i armvecket för det värkstimulerande droppet (Oxytocin) som ju också var en rutinåtgärd. Men droppet stängdes av snabbt eftersom det inte behövdes. Mina egna värkar var oerhört intensiva. Jag fick lustgas och det hjälpte mycket. Framför allt att jag fick något konkret att fokusera på medan värkarna kom och gick.
Jag låg i gynställning, som det var bestämt. Och jag blundade hela tiden, jag var som i en egen bubbla. Maken var ordentligt uppjagad när vi kom in och var påverkad av att jag verkade ha så ont, han ojade sig mycket om det för min skull. Men då sa jag åt honom på skarpen, lågmält men bestämt: "Älskling, det hjälper inte att du säger sådär. Då är det bättre att du inte säger nåt alls."
Efter det var han tyst och höll min vänstra hand hela tiden. Han var vid gott mod och tittade till och med på hela härligheten därnere vid några tillfällen, trots att vi på förhand bestämt att han i-n-t-e skulle göra det.
Plötsligt ändrade sig smärtan, från de mer slitande öppningsvärkarna som kändes i magen och i underlivet, till ett rent tryck nedåt. Som om jag behövde gå på toa och tömma tarmen. Jag började krysta, och klockan var då 21.00.
"Oj, nu krystar hon visst" hörde jag någon säga, och de bad mig att sluta med lustgasen. Det var viktigt att jag kände krystvärkarna helt och hållet. Jag höll händerna i handtagen på sängen när jag krystade, men tog i så kraftigt att läkaren bad mig att hålla om mina baklår istället, eftersom jag gled nerför sängen annars.
Jag fortsatte att krysta ganska tätt, och de här värkarna var mer lätthanterliga än öppningsvärkarna. Nu var det bara att ta i för fulla muggar, minst två gånger per värk. Jobbigt, men helt ok.
Efter en stund sa någon ur personalen att det i alla fall inte rådde någon tvekan om att det var en pojke på väg, eftersom juvelerna kommit ut. Jag fick känna och det var surrealistiskt att föreställa sig att det faktiskt var mitt barn som var på väg ut där, ur mig!
Snart var det dags för det typiska sätesgreppet, som jag fick beskrivet för mig dagen innan. Förlossningsläkaren gick in med en hand, lirkade ut Lillhjärtats ena arm och axel, vred honom 180 grader och lirkade ut den andra. Vridmomentet var en väldigt konstig känsla; att känna något såpass stort röra sig inuti ens kropp på det sättet.
Nu återstod huvudet. Hjärtljuden gick ner en aning och läkaren beslutade sig snabbt för att klippa mig. Lillhjärtats juveler hade sprayats med bedövningsspray hela tiden, och läkaren sprayade lite på mig, jag hörde saxljudet och sen var det gjort. Och vips var han ute!
SPLASH! sa det på köksgolvet. En stor pöl av fostervatten. Jag hasade mig ut till badrummet, vrängde av mig mina dränkta mammashorts och trosor medan jag ringde Förlossningen i Helsingborg. "Ni är välkomna när ni känner er redo." Sedan ringde jag maken. "Skojar du?!" var hans svar på det som just hänt. Han skyndade sig hem från hundpromenaden, vi packade in oss i bilen och åkte hemifrån kl 18.10. Då hade jag fått två värkar. Bara bra, tänkte jag, då är det ju på gång i alla fall. Men det här kommer ju ta sin tid.
"Det kommer ju inte bli idag" sa jag till maken när vi åkt en liten stund, och syftade på att det inte var så många timmar kvar på dygnet. "Det kommer ju lugna ner sig" sa jag och syftade denna gång på värkarna.
Men de kom tätare och tätare. Under den sista halvtimmen på resan kom värkarna varannan minut. När vi närmade oss lasarettet var jag smått panikslagen - jag behövde verkligen komma ur bilen! Maken sladdade in vår Volvo på akutparkeringen och jag stapplade mig in genom entrén med honom i högsta hugg bakom mig. En personal såg mig och hänvisade mig direkt till hissen upp till Förlossningen utan att jag ens öppnade munnen. Det rådde tydligen ingen tvekan om vart jag skulle nånstans.
Jag fick syn på min mage i spegeln i hissen. Den såg verkligen ut att hänga i knävecken. Idag önskar jag att jag hade haft lite is i magen och bara knäppt en sista bild på den, för den såg så speciell ut, den sista skälvande stunden innan den skulle försvinna. Men men, jag får nöja mig med min minnesbild.
Åter till storyn! Jag kom ut ur hissen och möttes av två barnmorskor, varav den ena var en student. "Jag ska föda barn" sa jag, och de hänvisade mig till ett rum. Kl. 19.24 blev jag inskriven. De mätte hur mycket jag öppnat mig, och det visade sig att jag var 6,5 cm öppen. Vilket alltså hade skett på en och en halv timme. I enlighet med Förlossningens rutiner för sätesförlossning ville de sätta CTG på magen för att registrera bebisens hjärtljud. Därför fick jag gå och kissa först så att det var ur världen. Jag hade värkar hela tiden och kände mig lite stressad över det eftersom jag inte fick någon vila. Fostervattnet fortsatte att hälla ut, och det kom svagt rosa när jag torkade mig efter toabesöket. Det var helt klart på gång att komma en bebis.
Jag fick byta om till sjukhusrock och CTG-remsan sattes på plats. Jag fick en infart i armvecket för det värkstimulerande droppet (Oxytocin) som ju också var en rutinåtgärd. Men droppet stängdes av snabbt eftersom det inte behövdes. Mina egna värkar var oerhört intensiva. Jag fick lustgas och det hjälpte mycket. Framför allt att jag fick något konkret att fokusera på medan värkarna kom och gick.
Jag låg i gynställning, som det var bestämt. Och jag blundade hela tiden, jag var som i en egen bubbla. Maken var ordentligt uppjagad när vi kom in och var påverkad av att jag verkade ha så ont, han ojade sig mycket om det för min skull. Men då sa jag åt honom på skarpen, lågmält men bestämt: "Älskling, det hjälper inte att du säger sådär. Då är det bättre att du inte säger nåt alls."
Efter det var han tyst och höll min vänstra hand hela tiden. Han var vid gott mod och tittade till och med på hela härligheten därnere vid några tillfällen, trots att vi på förhand bestämt att han i-n-t-e skulle göra det.
Plötsligt ändrade sig smärtan, från de mer slitande öppningsvärkarna som kändes i magen och i underlivet, till ett rent tryck nedåt. Som om jag behövde gå på toa och tömma tarmen. Jag började krysta, och klockan var då 21.00.
"Oj, nu krystar hon visst" hörde jag någon säga, och de bad mig att sluta med lustgasen. Det var viktigt att jag kände krystvärkarna helt och hållet. Jag höll händerna i handtagen på sängen när jag krystade, men tog i så kraftigt att läkaren bad mig att hålla om mina baklår istället, eftersom jag gled nerför sängen annars.
Jag fortsatte att krysta ganska tätt, och de här värkarna var mer lätthanterliga än öppningsvärkarna. Nu var det bara att ta i för fulla muggar, minst två gånger per värk. Jobbigt, men helt ok.
Efter en stund sa någon ur personalen att det i alla fall inte rådde någon tvekan om att det var en pojke på väg, eftersom juvelerna kommit ut. Jag fick känna och det var surrealistiskt att föreställa sig att det faktiskt var mitt barn som var på väg ut där, ur mig!
Snart var det dags för det typiska sätesgreppet, som jag fick beskrivet för mig dagen innan. Förlossningsläkaren gick in med en hand, lirkade ut Lillhjärtats ena arm och axel, vred honom 180 grader och lirkade ut den andra. Vridmomentet var en väldigt konstig känsla; att känna något såpass stort röra sig inuti ens kropp på det sättet.
Nu återstod huvudet. Hjärtljuden gick ner en aning och läkaren beslutade sig snabbt för att klippa mig. Lillhjärtats juveler hade sprayats med bedövningsspray hela tiden, och läkaren sprayade lite på mig, jag hörde saxljudet och sen var det gjort. Och vips var han ute!
Klockan 21.50 förändrades mitt liv för alltid. Då blev jag äntligen mamma.
Han lades på mitt bröst direkt. Jag hann skymta en mörkbrun kalufs innan han fick en mössa på sig. Han låg med ansiktet vänt ifrån mig så jag hade svårt att se honom helt och hållet. Men oavsett så var han självklar från första millisekund. Älskade, älskade Lillhjärtat!
Moderkakan kom ut direkt, den var stor och fin. Och det äckligaste maken har sett i sitt liv, den önskar han att han inte såg, hehe.
Nu var det en massa folk som ville hälsa på mig. Jag hade inte hängt med så bra innan utan var så koncentrerad på förlossningen. Det var läkaren som förlöste mig, en assisterande läkare, en barnmorska, en sjuksköterska, en barnläkare, en narkosläkare, samt barnmorskan och barnmorskestudenten som tog emot mig. Jag tror inte att det var några fler. Jag minns att de två som tog emot mig sa vid något tillfälle under tiden, att de egentligen avslutat sina skift men ville stanna kvar för att se hur det gick. Och jag minns att jag tittade upp vid ett enstaka tillfälle, och det enda jag såg var barnmorskestudenten som stod i ett hörn och log brett.
Hon tackade mig jättemycket efteråt och var så tacksam över att hon fick vara med. Och det är jag glad för å hennes vägnar; att hon fick den här viktiga erfarenheten som hon förhoppningsvis kan bära med sig. Det finns många barnmorskor och förlossningsläkare som genomgår ett helt yrkesliv utan att se en vaginal sätesförlossning, så det känns bra att ha gett den upplevelsen till någon som var på väg ut i yrket.
Jag blev sydd direkt i sängen, fem yttre stygn och två inre, medan Lillhjärtat undersöktes, torkades och vägdes. Allt var i sin ordning, utom juvelerna som av förklarliga skäl var svullna efter trycket de fått utstå på vägen ut, och hans ben, även de av förklarliga skäl, stod rakt ut åt varsitt håll efter att ha legat som en fällkniv i min mage.
Jag var väldigt skakig i benen, av ren mjölksyra efter att hållit dem uppe hela tiden. Men det repade sig ganska snabbt, och inom en och en halv timme hade jag ätit smörgås från födelsedagsbrickan, varit uppe och kissat och duschat. Jag såg mig själv i spegeln i badrummet. För några timmar sedan hade magen sett enorm ut och hängt i knävecken. Nu alldeles efteråt såg den ut som i femte månaden ungefär. Dagen efter hade jag en massa små blåmärken i hela ansiktet, i ögonvitorna (!), på tårna efter allt knipande med dem vid värkarna och på lårens baksidor, efter mina händer vid krystningarna. Jag hade verkligen tagit i med hela kroppen, så till den milda grad att jag fått blåmärken i stort sett överallt. En konstig syn, minst sagt!
På exakt fyra timmar efter vattenavgång var det hela över. Och det gick så himla perfekt! Hade aldrig på förhand kunnat drömma om ett sådant snabbt och smidigt förlopp! Jag var och är oerhört glad och stolt över att jag följde magkänslan och fattade rätt beslut angående förlossningssätt. Jag hade aldrig velat vara utan den här fantastiska upplevelsen; det absolut häftigaste jag någonsin varit med om.
Och som dessutom gett mig det finaste och mest värdefulla jag har i mitt liv.
Han lades på mitt bröst direkt. Jag hann skymta en mörkbrun kalufs innan han fick en mössa på sig. Han låg med ansiktet vänt ifrån mig så jag hade svårt att se honom helt och hållet. Men oavsett så var han självklar från första millisekund. Älskade, älskade Lillhjärtat!
Moderkakan kom ut direkt, den var stor och fin. Och det äckligaste maken har sett i sitt liv, den önskar han att han inte såg, hehe.
Nu var det en massa folk som ville hälsa på mig. Jag hade inte hängt med så bra innan utan var så koncentrerad på förlossningen. Det var läkaren som förlöste mig, en assisterande läkare, en barnmorska, en sjuksköterska, en barnläkare, en narkosläkare, samt barnmorskan och barnmorskestudenten som tog emot mig. Jag tror inte att det var några fler. Jag minns att de två som tog emot mig sa vid något tillfälle under tiden, att de egentligen avslutat sina skift men ville stanna kvar för att se hur det gick. Och jag minns att jag tittade upp vid ett enstaka tillfälle, och det enda jag såg var barnmorskestudenten som stod i ett hörn och log brett.
Hon tackade mig jättemycket efteråt och var så tacksam över att hon fick vara med. Och det är jag glad för å hennes vägnar; att hon fick den här viktiga erfarenheten som hon förhoppningsvis kan bära med sig. Det finns många barnmorskor och förlossningsläkare som genomgår ett helt yrkesliv utan att se en vaginal sätesförlossning, så det känns bra att ha gett den upplevelsen till någon som var på väg ut i yrket.
Jag blev sydd direkt i sängen, fem yttre stygn och två inre, medan Lillhjärtat undersöktes, torkades och vägdes. Allt var i sin ordning, utom juvelerna som av förklarliga skäl var svullna efter trycket de fått utstå på vägen ut, och hans ben, även de av förklarliga skäl, stod rakt ut åt varsitt håll efter att ha legat som en fällkniv i min mage.
Jag var väldigt skakig i benen, av ren mjölksyra efter att hållit dem uppe hela tiden. Men det repade sig ganska snabbt, och inom en och en halv timme hade jag ätit smörgås från födelsedagsbrickan, varit uppe och kissat och duschat. Jag såg mig själv i spegeln i badrummet. För några timmar sedan hade magen sett enorm ut och hängt i knävecken. Nu alldeles efteråt såg den ut som i femte månaden ungefär. Dagen efter hade jag en massa små blåmärken i hela ansiktet, i ögonvitorna (!), på tårna efter allt knipande med dem vid värkarna och på lårens baksidor, efter mina händer vid krystningarna. Jag hade verkligen tagit i med hela kroppen, så till den milda grad att jag fått blåmärken i stort sett överallt. En konstig syn, minst sagt!
På exakt fyra timmar efter vattenavgång var det hela över. Och det gick så himla perfekt! Hade aldrig på förhand kunnat drömma om ett sådant snabbt och smidigt förlopp! Jag var och är oerhört glad och stolt över att jag följde magkänslan och fattade rätt beslut angående förlossningssätt. Jag hade aldrig velat vara utan den här fantastiska upplevelsen; det absolut häftigaste jag någonsin varit med om.
Och som dessutom gett mig det finaste och mest värdefulla jag har i mitt liv.
