En uppdatering!
Jag skäms över att jag inte skrivit på väääldigt länge...
Men det har varit mycket att stå i hela vintern, och jag har inte mått särskilt bra heller. Och jag lever ju inte längre med PCOS, i den bemärkelsen, eftersom jag går i väntans tider.
Fast jag tänkte ändå ge en uppdatering om läget, vad som hänt sedan jag skrev sist i november.
Jag är nu gravid i vecka 22. Överlag mår jag numera väldigt bra. Den första trimestern var späckad med illamående och ENORM trötthet, och den andra trimestern fram till en vecka sedan har bestått av förkylning och åter förkylning, plus en foglossning från helvetet. Men, nu får jag förhoppningsvis vara frisk när vintern släppt sitt grepp, och blygdbensfogen som skapade smärtan har av allt att döma ”knäckts” tillbaka i sitt rätta läge. Har ingen smärta alls längre och det känns helt fantastiskt! Jag har ju skrivit tidigare om mina sköldkörtelproblem, som i högsta grad blev påtagliga när jag var gravid med Lillhjärtat. I vecka 12 hade jag gått upp 7 kilo, i vecka 26 hela 18 kilo, i vecka 38 mastiga 23 kilo. Jag samlade på mig otroliga mängder vätska och led mycket av det. Den här gången har jag varit bättre medicinerad redan från början och har än så länge inte samlat på mig någon vätska alls, hurra! Återstår att se vad det landar på till slut, men jag tror och hoppas att det inte blir 23 kilo i alla fall.
De första veckorna efter plusset kantades av en smärre chock och mycket oro. Det hade gått så lätt helt plötsligt att bli gravid, något måste ju vara fel? Jag lyckades boka ett tidigt VUL (vaginalt ultraljud) på en privatklinik efter att ha blivit nekad på mitt sjukhus, och i vecka 6+5 fick vi se en liten ärta med ett tickande hjärta. En enorm lättnad över att det faktiskt grodde ett liv i mig igen! Och när vecka 13 (då största missfallsrisken är över) närmade sig släppte oron allt mer.
I vecka 14 (13+1) gjorde jag ett s.k. KUB-test (kombinerat blodprov och ultraljud) som är till för att se sannolikheten för vissa kromosomsjukdomar. Vi fick se en frisk, pigg och söt liten bebis, med lägsta möjliga sannolikhet för kromosomavvikelse, 1 chans på 20 000. Jippi!
Jag började känna fladder i magen i slutet av vecka 12, och i vecka 17 dök de riktiga sparkarna upp. Det är en underbar känsla och bekräftelse på att det lilla livet i magen växer och tar plats.
För snart en vecka sedan, den 24/3, var vi på RUL (rutinultraljud) och fick återigen se vår friska, pigga och söta bebis – nu inte så liten längre. Eftersom jag var i vecka 21 då fick barnmorskan som utförde ultraljudet titta på över- och underkroppen för sig; bebisen var helt enkelt för stor för att få in i helbild på skärmen.
När barnmorskan skulle mäta det ena lårbenet, som en del i beräkningen att se hur långt gången graviditeten är, såg både jag och min man tydligt att det var tomt mellan bebisens ben, jämfört när vi var på ultraljudet med sonen i magen. Barnmorskan fick en bild rakt underifrån rumpan, och konstaterade själv ”Ja, här ser vi ju rätt klart och tydligt att det verkar vara en tjej.”
Vi väntar en dotter! Lillhjärtat ska få en lillasyster!
Det känns spännande och roligt, och helt självklart att det är en flicka på väg. Jag har haft det på känn hela tiden. BF (beräknad födsel) är satt till den 8/8.
Inköpen har kommit igång; syskonvagn – en Baby Jogger City Mini GT Double med massa tillbehör till ett riktigt fyndpris! – en tunn bomullsfilt som blir skön till sommaren, några egna kläder att spara, och en extra bas till babyskyddet så att vi enkelt kan flytta det mellan bilarna.
Den första halvan av graviditeten gick så himla långsamt, men nu känns det som att det går ganska fort helt plötsligt. Det är liksom bara nerförsbacke kvar nu, och det börjar så smått bli dags att knyta ihop säcken med alla förberedelser.
Känns fortfarande helt overkligt då och då att vi faktiskt ska få barn igen, att det här händer på riktigt. Men jag är väldigt glad och väääldigt förväntansfull inför vad som komma skall!
Jag ska försöka uppdatera lite tätare framöver, om tankegångar och förberedelser inför förlossningen – som omföderska - och hur den allra sista tiden av graviditeten blir. Min allra sista graviditet om allt går som det ska den sista biten.
Ha det gott alla, och glad påsk!
Men det har varit mycket att stå i hela vintern, och jag har inte mått särskilt bra heller. Och jag lever ju inte längre med PCOS, i den bemärkelsen, eftersom jag går i väntans tider.
Fast jag tänkte ändå ge en uppdatering om läget, vad som hänt sedan jag skrev sist i november.
Jag är nu gravid i vecka 22. Överlag mår jag numera väldigt bra. Den första trimestern var späckad med illamående och ENORM trötthet, och den andra trimestern fram till en vecka sedan har bestått av förkylning och åter förkylning, plus en foglossning från helvetet. Men, nu får jag förhoppningsvis vara frisk när vintern släppt sitt grepp, och blygdbensfogen som skapade smärtan har av allt att döma ”knäckts” tillbaka i sitt rätta läge. Har ingen smärta alls längre och det känns helt fantastiskt! Jag har ju skrivit tidigare om mina sköldkörtelproblem, som i högsta grad blev påtagliga när jag var gravid med Lillhjärtat. I vecka 12 hade jag gått upp 7 kilo, i vecka 26 hela 18 kilo, i vecka 38 mastiga 23 kilo. Jag samlade på mig otroliga mängder vätska och led mycket av det. Den här gången har jag varit bättre medicinerad redan från början och har än så länge inte samlat på mig någon vätska alls, hurra! Återstår att se vad det landar på till slut, men jag tror och hoppas att det inte blir 23 kilo i alla fall.
De första veckorna efter plusset kantades av en smärre chock och mycket oro. Det hade gått så lätt helt plötsligt att bli gravid, något måste ju vara fel? Jag lyckades boka ett tidigt VUL (vaginalt ultraljud) på en privatklinik efter att ha blivit nekad på mitt sjukhus, och i vecka 6+5 fick vi se en liten ärta med ett tickande hjärta. En enorm lättnad över att det faktiskt grodde ett liv i mig igen! Och när vecka 13 (då största missfallsrisken är över) närmade sig släppte oron allt mer.
I vecka 14 (13+1) gjorde jag ett s.k. KUB-test (kombinerat blodprov och ultraljud) som är till för att se sannolikheten för vissa kromosomsjukdomar. Vi fick se en frisk, pigg och söt liten bebis, med lägsta möjliga sannolikhet för kromosomavvikelse, 1 chans på 20 000. Jippi!
Jag började känna fladder i magen i slutet av vecka 12, och i vecka 17 dök de riktiga sparkarna upp. Det är en underbar känsla och bekräftelse på att det lilla livet i magen växer och tar plats.
För snart en vecka sedan, den 24/3, var vi på RUL (rutinultraljud) och fick återigen se vår friska, pigga och söta bebis – nu inte så liten längre. Eftersom jag var i vecka 21 då fick barnmorskan som utförde ultraljudet titta på över- och underkroppen för sig; bebisen var helt enkelt för stor för att få in i helbild på skärmen.
När barnmorskan skulle mäta det ena lårbenet, som en del i beräkningen att se hur långt gången graviditeten är, såg både jag och min man tydligt att det var tomt mellan bebisens ben, jämfört när vi var på ultraljudet med sonen i magen. Barnmorskan fick en bild rakt underifrån rumpan, och konstaterade själv ”Ja, här ser vi ju rätt klart och tydligt att det verkar vara en tjej.”
Vi väntar en dotter! Lillhjärtat ska få en lillasyster!
Det känns spännande och roligt, och helt självklart att det är en flicka på väg. Jag har haft det på känn hela tiden. BF (beräknad födsel) är satt till den 8/8.
Inköpen har kommit igång; syskonvagn – en Baby Jogger City Mini GT Double med massa tillbehör till ett riktigt fyndpris! – en tunn bomullsfilt som blir skön till sommaren, några egna kläder att spara, och en extra bas till babyskyddet så att vi enkelt kan flytta det mellan bilarna.
Den första halvan av graviditeten gick så himla långsamt, men nu känns det som att det går ganska fort helt plötsligt. Det är liksom bara nerförsbacke kvar nu, och det börjar så smått bli dags att knyta ihop säcken med alla förberedelser.
Känns fortfarande helt overkligt då och då att vi faktiskt ska få barn igen, att det här händer på riktigt. Men jag är väldigt glad och väääldigt förväntansfull inför vad som komma skall!
Jag ska försöka uppdatera lite tätare framöver, om tankegångar och förberedelser inför förlossningen – som omföderska - och hur den allra sista tiden av graviditeten blir. Min allra sista graviditet om allt går som det ska den sista biten.
Ha det gott alla, och glad påsk!
