I väntan på vårt andra mirakel...
Vet inte om det beror på hormoner, om det är lättnad över att vara hemma igen, eller en kombination av flera faktorer, men jag känner mig väldigt sentimental idag.
Att det gick! Här sitter jag med min stora mage - för andra gången - det gick! Från att för tre och ett halvt år sedan, då vi påbörjade gravidförsöken, trott att jag aldrig skulle få ett endaste barn nånsin i livet - nu har jag två. Även om mycket kan hända än; det finns ju inga garantier ens i slutskedet av graviditeten och särskilt inte under förlossningen, men även om värsta tänkbara skulle hända Lillasyster är hon ändå mitt barn. Och kommer alltid vara det, även om hon så bara blir en ängel som inte får stanna hos oss.
Men jag tänker såklart positivt! Utgår ifrån att det kommer att gå bra, jag tror att det är skadligt att tänka katastroftankar inför förlossningen. Viktigt med en positiv målbild! Det hjälper ju liksom inte processen på nåt sätt att ställa in sig på allt hemskt som kan hända. Däremot är det bra att vara medveten om riskerna tror jag, att i bakhuvudet ha ett hum om vad som kan gå fel.
Fast allt ska gå bra, eller hur! Om några veckor har vi vår förhoppningsvis fullt friska dotter hos oss, Lillhjärtats syster!
Längtar så otroligt mycket, samtidigt som det känns overkligt och surrealistiskt att hon snart är här. Trots att jag redan genomgått detta en gång förut, för mindre än två år sedan ju. Ganska nyss med andra ord. Men det är enormt stort och fantastiskt att få barn, så det går inte att föreställa sig helt och hållet på förhand hur det blir, även om man gjort det förut. Lillhjärtat är ju mitt rättesnöre för alltihop, och nu är det en helt annan person som ska komma!
Overkligt, som sagt.
Rutinbesök hos BM imorgon (sommarvikarie), jag återkommer efter det!
Ha det gott!
