levamedpcos.blogg.se

Ja, igår var det alltså den magiska Dagen D - BF-17. Dagen då jag hade den enorma lyckan att bli mamma till Lillhjärtat. Jag har ju hela tiden varit säker på att Lillasyster inte skulle komma så tidigt, men nog var det allt lite pirrigt och speciellt igår. Samtidigt som det kändes lite hopplöst; i jämförelse går jag ju på övertid nu och har aldrig varit såhär gravid förut.

 

I tisdags åkte vi till Värmland för att lämna Lillhjärtat hos sin mormor och de kommer tillbaka på söndag. Det kändes otroligt vemodigt att åka därifrån och samvetet känns fortfarande inte rent över att vi lämnat bort honom, men det är trots allt välbehövligt. Även om inte Lillasyster behagar komma innan söndag är det skönt för mig och min man att ta dagarna som de kommer, jag ägnar mig åt vila och att laga matlådor att ha till hands i frysen efter att vi kommit hem från sjukhuset. Min man passar på att klippa gräset och fixa med allt möjligt som kan vara befriande att ha gjort medan tillfället finns.

 

Precis som på BF-17 senast det begav sig, var jag hos BM på rutinbesök igår på förmiddagen. Hoppades in i det sista att det skulle vara ett tecken, hehe.

BM, som nu är tillbaka efter sin semester, kände på Lillasysters huvud och konstaterade att det ligger långt ner, nästan i bäckeningången. Men att det är fullt rörligt än, som väntat. Sen kände hon på Lillasysters rumpa och blev plötsligt osäker. Hon rullade in en stor, gammal ultraljudsapparat och gjorde en koll för säkerhets skull. Jag var aldrig orolig, jag vet hur det känns när huvudet ligger däruppe och så känns det inte nu, men lite lustig var situationen trots allt. Flashbacks kan man ju säga.

Nä, huvudet låg långt ner som sagt så inte troligt att hon kommer vända sig nu även om hon är rörlig. (Håll tummarna!) Och det känns lite lovande att hon ligger lågt eftersom Lillhjärtat sjönk först dagen innan han kom. Motsvarande i förrgår alltså.

Tappen har det inte hänt så mycket mer med sedan v 33, den har kortats nån cm till men är fortfarande bakåtriktad och jag har inte öppnat mig mer än den 1 cm som rådde även då. Fast det säger ingenting enligt BM eftersom förloppet gick så fort sist. Det enda som är säkert är att jag inte håller på och föder just nu. Det värkte mer i tappen efter kollen, och kändes brännande och pirrande i underlivet, så förhoppningsvis hade det en liten effekt att hon var där och petade.

Hon sa att om jag får värkar ska jag inte invänta två värkar per tio minuter som är rådet för omföderskor, utan ringa/åka in så fort de kommer någorlunda återkommande. "Det är svårt att ge råd till omföderskor när första förlossningen gått fort" sa hon. Vara lyhörd på kroppen och vänta inte hemma, det är det som gäller. Hon log, klappade mig på axeln och sa "Och barn som föds i bilen mår oftast väldigt bra!"
Tacksam tröst kanske men det är ändå en upplevelse vi hoppas slippa.

Nästa besök är på BF-4 och varken jag eller BM kunde säga om vi ses då eller ej utifrån magkänslan. Har ingen jävla aning ärligt talat, ut kommer Lillasyster förr eller senare men fr.o.m kl 21.50 igår kväll känner jag på sätt och vis att jag går på övertid som sagt även om det veeerkligen inte är så. Det är ju lite spännande trots allt, det här är ju liksom en ny upplevelse för mig. Och för varje dag som går kommer jag närmare målet. Vet inte varför, men nånting säger mig tisdag. BF-11. Fast det är den 28/7, och jag vet inte om datumet i sig talar till mig. Gissar på 2/8 eller 4/8. Hur som helst hoppas jag att hon kommer SNART SNART SNART!

Ha det gott!