Fem ton har försvunnit från mina axlar
Puh, idag samlade jag äntligen (tillräckligt) mod till mig och sa upp mig från jobbet. Tvekade verkligen in det sista där jag stod utanför chefens kontor, men jag intalade mig att ju förr jag får det gjort desto bättre kommer det kännas. Jag har ju varit otroligt nervös och ångestfylld inför chefens eventuella reaktion, hen är ju ökänd för att ha ett mycket oberäkneligt och hetskt humör.
Men, chefen tog det bra. Hen sa att hen har full förståelse för mitt beslut och grattade mig till den nya tjänsten. Hen är sedan tidigare införstådd med att jag vill gå upp i arbetstid (min nuvarande tjänst är alltså på 50%) men sa att hen inte varit redo att ge mig nåt besked i den frågan än. Och det är baserat på att jag ju "varit sjuk så mycket på sistone" så hen har inte känt sig trygg med att ge mig ökad tjänstgöringsgrad. Men nu slipper hen det, hehe!
Jag känner en sån enorm lättnad över att jag i min tur kommer slippa chefens press och oförståelse för det faktum att jag har ett förskolebarn som varit sjukt JÄMT den här våren och vintern, plus att jag råkar vara gravid (med tillhörande sänkt immunförsvar) som har medfört att jag smittats av varenda bacill sedan jag plussade i november. Kan som jämförelse nämna att min man har exakt lika många sjukdagar som jag hittills, och hans chef har inte ens höjt på ögonbrynen åt det utan bara välkomnat honom in i "dagisåldern". Och då är ju min man inte gravid heller, med allt vad det innebär. Det är trots allt ingen piece of cake att vänta barn - jag har absolut inte förväntat mig att chefen ska vika sig helt för det - men ett uns av förståelse hade varit trevligt i alla fall. Istället har jag varit jagad från dag ett och ständigt påmind om hur sjuk jag är. Och det är ingen monstruös mängd med sjukdagar vi talar om heller. Men det har helt enkelt stuckit i ögonen på chefen ända från början. Vilket inte alls känts kul för mig.
Chefen sa även att det blir roligt för mig att få börja på ny kula efter föräldraledigheten, underförstått att hen nog märkt att det inte klaffar för mig fullt ut på jobbet. Är det ömsesidigt är det ju bara bra eftersom jag ändå försvinner snart. Så, nu är det alltså tolv arbetsdagar kvar - sen försvinner jag alltså inte bara på ett års föräldraledighet utan för gott från det här jobbet! Känns väldigt tråkigt att behöva lämna mina underbara kollegor som jag verkligen trivs hur bra som helst med, och jag är inte helt mentalt redo att lämna efter bara ett år - men det nya jobbet är på tok för bra för att tacka nej till. En sån chans växer inte på träd.
Och, efter dessa tolv återstående arbetsdagar blir det förhoppningsvis några veckor ledigt då Lillasyster ska gräddas färdigt, sen får vi välkomna vårt efterlängtade barn och jag ska njuta som faaan av ett års ledighet innan jag börjar på mitt nya, spännande och inspirerande jobb!
Det här säger jag aldrig om mig själv, men idag är jag faktiskt stolt över vad jag åstadkommit, med stor mage och allt.
Ha det gott!
