Älskade lillasyster!
Att tiden går fort när man har barn är nog världens största sanning. Så att tiden går fort när man har två barn är liksom ofrånkomligt. Den bara rusar iväg. Väldigt, väldigt ofta har jag gjort försök att uppdatera här om hur saker och ting har gått, men det har helt enkelt inte funnits tid för mig att skriva. Men bättre sent än aldrig hoppas jag!
Lillasyster är nu hela sex månader gammal. Halvvägs till ettårsdagen, helt galet. Hon är en alldeles underbar liten människa, vi är så lyckligt lottade som har fått en sån oerhört glad, nyfiken och framåt dotter. Hon är en starkt lysande sol, med världens vackraste och största leende, samtidigt som hon är bestämd och inte tvekar att säga ifrån vid minsta lilla missnöje. En stark personlighet som charmar alla.
Hon är en storvuxen bebbe och väger nu cirka 9,5 kg och är ca 70 cm lång. Jag tillämpar fri amning (så fri att hon inte använder napp) och den senaste månaden har hon även börjat få smaka lite på fast föda. Till sin stora förtjusning, mat är väääldigt intressant!
Men allt har inte varit frid och fröjd och rosenskimmer.
Även om jag kände mig kolugn inför att få en till bebis då jag nyss gått igenom det och visste vad bebisperioden innebar, kunde jag aldrig föreställa mig att vi skulle få ett sånt energiknippe till bebis. Lillasyster är raka motsatsen till hur storebror var som nyfödd. Hon har redan från start varit otroligt vaken och alert, så från första sekund hemma gällde det att räcka till åt båda barnen parallellt, dygnet runt.
Lillhjärtat accepterade sin syster direkt, och det är ett starkt band mellan dem nu.
Men för mig var det väldigt svårt i början, jag kände enormt dåligt samvete gentemot Lillhjärtat, som ju fortfarande var så liten, att han nu skulle behöva stå åt sidan för att lillasyster behövde mig. Nu är han van, men jag kan fortfarande känna av det ibland. Att det finns så få tillfällen under dagen att bara få gosa med honom, i lugn och ro.
Dock går ju tiden som sagt fort, nu kan Lillasyster spendera allt mer tid med sin pappa i takt med att hon äter allt mer fast föda, och jag kan umgås mer med Lillhjärtat.
Ska inte sticka under stol med att det stundtals är väldigt tufft. Svårt att räcka till både fysiskt och känslomässigt, noll procent vila, och minimal tid över för varandra.
Men det är värt allt, tusen gånger om. Vi har helt underbara barn som vi älskar mer än livet självt. Det är fantastiskt att vara tvåbarnsmamma och sitta med dem båda i famnen eller se dem interagera med varandra.
I juni ska jag börja jobba heltid (smygstart i en vecka, sen semester och efter det fullt ös medvetslös), jag börjar känna rejäl ångest och skulle mer än gärna vara hemma med barnen för evigt. <3
Ska försöka uppdatera lite oftare framöver, berätta om förlossningen, och såklart hur det är att leva med PCOS efter två graviditeter, förlossningar och tillhörande amning.
På återseende, ha det gott!
